måndag 14 maj 2012

Kolmårdstrailen - en kä(r)rleksförklaring


Jag vaknade på lördagmorgon och det kändes som om jag blivit lätt överkörd av en buss. Gårdagskvällens sprinttävling hade satt spår i gammelkroppen.

Men det var bara att bita ihop och kliva upp för dagens äventyr. Kolmårdstrailen i Norrköping som är en deltävling i Salomon Trail Cup. Jag såg verkligen fram emot den tävlingen. För jag hade i bakhuvudet att det verkligen är fint i skogarna där. 

Susade i väg i lilla Yarisen och kände att det här skulle bli bra. Jag hade inte riktigt koll på vart jag skulle åka men visste att väg 55 från Norrköping var ett bra val. Hittade den vägen och sen hade jag hoppats att det skulle vara skyltat. Men nja, jag hade läst i ett mail från Salomon-Erik att STT (Salomon Trail Team) skulle bo i stugor i något som slutade på sjö men jag kom inte ihåg början på ordet. Sen om en skylt om att det låg en camping med namnet Sörsjön. Jag chansade och svängde av vägen på två hjul. 

Jag chansade rätt och via en vacker väg längs med en sjö och sen upp bland kolmårdsbergen hamnade jag på TC.

I god tid hämtade jag nummerlappen och rekade var alla faciliteter låg så som dusch, toa och fikastället (viktigt!).

Bytte om och sen värmde jag upp min sargade kropp. Redan på morgonen hade jag reviderat min plan på att springa för allt vad tygeln höll. Det skulle inte gå. Utan jag tänkte nöja mig med en härlig upplevelse och försöka ligga på så att det blev tröskelansträngning med lite toppar uppåt. För sinnet var på topp och jag såg verkligen fram emot en timme i skogen som jag trodde min 11 km långa bana skulle ta.

Träffade på Salomon-Erik och meddelade att jag tyckte vädret var toppen. Regnskurar och lagom temperatur. För mig så är det bara positivt med regn och terräng. De hör ihop på något sätt. 

Starten gick klockan 11:01, minuten efter långskubbarna på 21 kilometer. Första kilometern gick utför så det var bara att rulla på. Jag höll mig avvaktande på lite avstånd då jag hade ambitionen att njuta av loppet.
Mina ben kändes okej om än inte rappa och resten av kroppen var på topp. Det började snällt med grusväg som efter en och en halv kilometer övergick till stig med lite lera. Hurra! Det gillar jag. Klafsade fint runt i dyngpölarna även om det på sina ställen var mer ekonomiskt att köra på kanten. Små kullar upp och ner och sen blev det en släng av grusväg igen. Såg ett par ryggar där längre fram. Och jag märkte att jag tog in på den ena när det var uppför eller på stig men att han var snabbare när det var väg. Den lilla tävlingsdjävulen kom fram och jag hade som mål att försöka komma ikapp.

Började få mer och mer kontakt och in mot vätskan vid 6,5 kilometer så var jag uppe i rygg. På vägen upp för åsen trampade jag om och såg då även ”gubbe” nummer två som jag blev sugen på att försöka jobba mig om.

Nu började det bli lite mer tekniskt och mer småkuperat men samtidigt ännu roligare. Vanligtvis brukar jag längta till målet men inte denna gång. Ville aldrig att det skulle ta slut utan jag ville vara kvar i skogen och njuta.

 Kom om nummer två och nu var jag ”i täten” när det gällde oss tre. Var lite orolig att jag skulle ha svårt att hitta banmarkeringarna men det ska arrangören ha all heder av. Det var exemplariskt markerat. Inte en tveksamhet någonstans. Guld!

Nu blev banan en aning enklare med mer lite större skogsstigar och på slutet in mot varvningen var det till och mer vandringsled. Inne och vinkade lite till den tappra publiken som var samlade på TC och sen ut på sista slingan på en och en halv kilometer. Nu var jag trött men bet ihop. Ingen sträcka kvar att tala om.
Nu var det obanat terräng som gällde. Rätt ut i skogen över mossa, stock och sten. Så underbart och så trötta ben. De skrek åt mig att sluta. Men jag kämpade vidare. Det var knappt styrfart men helt underbart att få vara så trött på så vacker plats.

Och värre blev det. När jag trodde att jag inte kunde bli tröttare uppenbarade sig en myr framför mig. Skoja nu inte med mig, tänkte jag men det var sant. Ut över myren och spring där ett par hundra meter var tanken. Bara att göra som de säger. Jag plöste i men kom inte speciellt snabbt framåt. Ställde mig och asgarvade åt hela situationen. Sen tog jag mig över och fick fast mark under fötterna. Det lilla avbrottet av stabilt underlag gjorde att jag i alla fall tyckte att springa på stig var urlätt och benen flög (nåja) fram de sista meterna in mot mål.

Mina kärrena ben


I mål fick varje deltagare en handduk i stället för en medalj. Ett bra och trevligt alternativ och bra mycket mer användbart.

Jag kan varmt rekommendera loppet och det är skam att inte fler deltagare var med för bana och allt runt om kring var så himla fint. Så bra gjort. Ja, jag är lyrisk men kan inte vara annat.

Dessutom hade de hembakta bullar och grillade hamburgare. Bara en sådan sak!

Så här glad som Emelie Forsberg var vi alla!

4 kommentarer:

  1. ÅH, vad gött!!! Jag hade varit med om det inte krockat med varvet. Absolut ett lopp att tänka på till nästa år!!! ROLIGT!!!

    SvaraRadera
  2. thank you very useful information admin, and pardon me permission to share articles here may help Cara menyembuhkan penyakit gondok

    SvaraRadera
  3. Thank you so much admin has been pleased to give the information to us and here we are sorry permission to share articles may be useful to you in particular are looking for :

    Kios herbal teripang emas
    Pengobatan campak yang ampuh

    SvaraRadera